31 januari 2017

Kärleksstunder

Allmänt

Sitter i soffan mä min älskade Morris och försöker få honom att lugna sig. Just idag duger inte babynästet utan nu måste vi ligga i mammas famn för att inte bli upprörd. Inte så ja klagar av att mysa i soffan mä min goklimp ❤ 

Idag har vi (läs han och jag av tvång) vaknat lika tidigt som pappan. Enda skillnaden är att han sover på nätterna medan en annan agerar matfabrik och byter blöjor om vartannat. Sedan har vi vart ute och gått, 6km idag, innan de blev dags för lunch och en stund för mig att plocka ordning lite hemma. När jag borde sovit obviously, men ingen ro att göra det mitt på dan. Så medan ja går och plockar petar jag i mig m&ms och dricker alkoholfri glögg (bara socker alltihopa) och min promenad är som tillintetgjord direkt.

Nu ska vi göra oss klar för en prommis till BVC och se vad lillen vägen och hur lång han är, sen ska vi åka och köpa nya skor till pappan. Så lycklig han ska bli 😍😍

Herregud, tröttheten.. Klockan är 01.37 och ja vill avlida! Barnet äter, Kiwi äter och jag vill väl också äta mest för de verkar va grejen den här tiden. En marabou japp hade vart passande föda. På tal om marabou: Testade nya smaken fudge havssalt, men den slog fortfarande inte min absoluta favorit och trotjänare: jappen! Vet inte om ja blev så imponerad alls av den där, eller så hade ja bara förväntat mig något storslaget? Who knows? 


Jaha, igår då? Hann inte blogga under dagen kanske främst för att det var min första dag on my own så att säga. P hade sin första arbetsdag sedan Morris anlände i världen och jag är ju för tillfället huvudbarnansvarig. Dvs matfabriken. Så igår lekte vi i babygymmet, fick besök av morfar, åt en jäkla massa (båda två), fick besök av Frida och Morris blivande bästis Charles, va på biblioteket, promenerade 5,5km och vrålade hysteriskt på kvällen. Det sista va ja dock inte så involverad i. 

Min unge är så jävla söt!! Tvungen att skicka bilder till pappan under dan, stackarn som inte får va hemma mä goklimpen. Inte förrän till hösten iaf då vi ska bytas av som den moderna jämställda familj vi är. Jag ba älskart!! 


Pappan va dessutom och veckohandla efter min utförliga lista igår, så nu är vi även förberedda för veckans matlagning och ja känner återigen som vi är en perfekt jäkla familj. Det är ju sjukt. Hade ja även fått sova på natten hade man ju levt den här drömaktiga perfekta Facebook-tillvaron, men istället ser man ut som en svinful, halvtjock, väldigt sliten och tio år äldre morsa än va ja borde. Baksidan av den här skimrande tillvaron perhaps? Så tänkte ja även vid tretiden häromnatten då ja stod halvnaken i badrummet helt täckt i bajs och tittade på mitt ovetande barn som sprutat det över mig. Insåg att jag nått en ny lägstanivå i livet och skulle kunnat gråtit en skvätt. Bet ihop och gjorde inte dä för ja är en stenhård människa, men ändååå.. Han va inte lika gullig den stunden.. Kiwi verkar iofs aldrig tycka han är dä? 

Jäkligt skeptiskt fortfarande över den nyanlända varelsen i hennes hem. Stackarn, har de inte lätt. Så fort hon får chansen hoppar hon dock upp i mattens knä för lite kärlek som annars så ofta är upptaget dessa dagar. Älskade djur❤ hon är iaf väldans snäll mä Morris och ja är oändligt tacksam mot min prinsesskatt 

Ibland undrar jag om saker bara händer för att ngn där uppe vill ha något att skratta hysteriskt åt? 


Satt mig ner för att äta middag efter ganska lång matlagning och tillverkning av matlådor mm. P blev tvungen att sticka iväg tio min för att få tillbaka sin utlånade bil, så jag satte mig ner själv och börja tugga. Efter mindre än en minut börja Morris vråla där han låg, så jag gick och hämtade honom men fortsatte äta med han i famnen vid bordet. Precis då jag satt mig igen fick Kiwi för sig att hoppa upp i knät. Snabbt som satan fick jag fram tfn för att knäppa ett kort på detta unika tillfälle mä katt och bebis i famnen. Morris börja då vråla ännu mer hysteriskt, Kiwi blev stressad, vände sig om, lägger hela sin svarta svans i min vitlökssås, viftar den direkt över mig och mina svarta kläder, Morris skrik är öronbedövande, Kiwi sticker med hela svansen full i sås och där sitter jag. Nedkletad i vitlökssås, unge som bara vrålar och mat som står och kallnar framför mig när P anländer igen. Wtf hände liksom?? Han fick hjälpa mig att torka bort all sås och sedan fick jag kasta i mig maten fort som fan medan han passade det galna barnet. Livet på pinnen? Joråmensåatt.. men fick ju en bild på spektaklet 

Sekunden innan allt spårade ur.. 


Anyway.. Har engagerat mig i matlådetillverkning idag så vi har lite uppstyrt nu när pappan börjar jobba i morgon. Kyckling, potatis och broccoli - väldigt fitnessinspirerat med andra ord. Och till middag blev det också kyckling fast med först-kokad-sedan-smashad-och-dränkt-i-vitlök-och-persilja-ugnsstekt potatis med hemgjord vitlökssås.

Medan jag sitter och tittar på min "fitness"-portion så tänker jag tillbaka på mitt forna fitness-jag. Som jag saknar min träning, och jag vet att ja babblat om detta förut. Men när ngt varit en så stor del av ens liv och person är det svårt att inte sakna det när det så hastigt försvunnit ur ens vardag. Ja kommer ju börja träna igen när kroppen läkt ihop och faktiskt tillåter ansträngningen. Vissa verkar ju kunna gymma direkt efter förlossning, men där är inte min kropp än iaf. Och jag måste ju lyssna på den. Däremot är jag rätt säker på att jag aldrig mer kommer se ut som jag gjorde innan denna lilla krabat började växa i min mage. Det är väl fine mä tanke på vad kroppen fått gå igenom, men det hindrar mig inte från att titta på kort före allt detta och sakna vad som en gång var.. 


Nu är det en mjuk påsig mage som sticker fram när jag tittar ner och pommesfrites-armar som dallrar när jag viftar med dom. Livet? Verkar så.. Tur älskade Morris finns och förgyller min tillvaro mä sitt kaos och gör att jag glömmer allt detta så fort jag tittar ner på honom i min famn! ❤

And with that bombshell, it's time to end! 

Godnatt