30 november 2014

På äventyr

Allmänt

Idag är det ingen vanlig dag utan idag äre Kattens dag! En dag för min älskade lilla Kiwi å för alla andra små tussar runt om i landet.. De är tur man har dom, gör dagarna så mkt bättre å fyller mitt lilla bittra liv mä kärlek.. 
Guuuud va fina vi är, jag å prinsessan ♥
 
Nu har man iaf hunnit mä å jobba lite (måste så man kan va ledig hela julen), vart på julmarknad mä mamman, handlat en marmorkavel som va dyr men mkt mkt fin å tung (!) och så har ja gjort ngt för första gången idag på kanske 15 år? Jamen typ.. Åkt BUSS!!!
Jahapp.. Här satt jag å va nervös.. De va tur mamman va mä för ja hade då aldrig klarat av att åka själv.. Hade iofs aldrig gjort de heller.. Men när man köper marmorkavel som väger bly å hon köpte massa ljus så är man inte jättesugen på att hem igen.. En riktig upplevelse!!
 
Tack å gonatt!!
Å första advent är här.. Hos mej betyder detta att man inte längre blandar ihop min lägenhet mä ett mörkt svart hål (har aldrig lamporna tända) utan man ser faktiskt ngt när man kommer in.. Ja, ja ska inte skryta, har satt upp en julstjärna å en ljusstake typ.. Å jo, ja har fixat min julgran.. Jävligt tidigt iofs men ja tänkte lite som så att ja har katt.. Å ja vill gärna kunna uppleva det fina i att ha en julgran iaf ett tag innan den ligger i spillror på golvet.. Den har överlevt första natten, dock lite tilltufsad å så men de kan ja leva mä.. Men sen sitter hon där, odjuret.. Mitt på golvet framför granen och stirrar på den som om hon smider ondskefulla planer om vad hon ska göra mä den.. Det är fint så länge de varar iaf..
En silvergran helt enkelt.. Och nej, den är inte grön, den är svart/grå (precis som min insida tänkte ja skriva :P)..
 
I fredags vare marknadsföreningens årsfest å där va vi ett gäng från jobbet som fick äta julmat, lyssna på 80-talsdängor å hade trevligt.. Ingen 80-tals outfit för mej men kände ändå att ja skulle bidra till detta tema på nått sätt, så de blev ett enormt hår.. Jepp, enormt!!
För övrigt, inte så mkt 80 mä denna uppenbarelse.. Men håret blev ju stort å de är ju ändå allt som räknas.. Vi blev ju även förevigade på bild så nu figurerar man som den icke-kändis man är på st.nu's mingelbilder.. Ser ni förresten i spegeln att ett ljus är helt på sne nu igen? Tror ni ja sett det? Svar ja!! Tror ni ja gjort ngt åt det? Svar neeej...
 
Första advent betyder, förutom ett upplyst hem, även julskyltning på stada.. Å enligt tradition är det klart att man ska gå.. Ja behöver ju uppenbarligen lite julstämning å ljus i mitt mkt mörka inre 
Lördagkväll, klockan är typ åtta å ja sitter hemma för mej själv i soffan å hostar på.. Livet är verkligen på topp just nu, de måste ja medge.. De är självömkan deluxe som gäller här, de är ett som är säkert.. Uppåner-dagar i all ära men ibland äre fucking chaos på riktigt.. Idag va även första dan på de 5-6 åren ja haft denna blogg ja funderade på att faktiskt lägga ner den.. Nu mena ja såklart inte att ja kommer att göra de, bara att tanken dök upp.. 
 
Det är ju många som känner mej via denna blogg och som följt mej sen starten (typ stenåldern).. Som har en uppfattning om vem jag är men som kanske inte känner mej på riktigt.. Sen finns de ju även de som känner mej på riktigt oxå men bara ett ytterst fåtal (dessa går å räkna på mina fingrar å ja får ändå några över) som riktigt vet vad för person som finns bakom alla dessa ord och bilder.. Man kan välja så mkt nu för tiden, å ja kan välja att vara precis vem som helst utåt på denna blogg.. Ja kan skriva om precis vad som helst, kan utge mej för att vara hur som helst å om ja vill kan ja manipulera kort så ja ser ut hur som helst oxå.. Nu försöker ja ju inte göra dä alltför ofta förutom de uppenbara bilderna där ja är svartvit bla.. Ja är inte svart och vit i verkliga livet..... :P
 
Har dock lärt mej (den hårda vägen som allt annat) att man inte kan skriva vad som helst.. Trots att ja alltid är brutalt ärlig med åsikter osv, så har ja lärt mej att folk ofta gottar sej i andras misär och olycka.. Därför är även jag begränsad i vad som publiceras på denna sida och vad som aldrig nånsin nämns.. Inte bara saker som handlar om mej själv utan även personer som tar upp stora delar av min tid och mitt liv, men som aldrig heller förekommer här och som i era ögon inte existerar i mitt liv.. Jag är uppenbarligen den här personen som är så himla rolig att umgås mä, men man kan inte riktigt stå för att man gör dä alla gånger.. Men jag säger ingenting och jag skriver ingenting, jag bara finns här..
 
De finns även de dagar som inte en enda vettig människa skulle få för sej att dela mä andra.. De folk delar och visar upp är perfekta och manipulerade bilder av verkligheten.. Ingen har ett perfekt liv, ingen är lycklig jämt och ingen som faktiskt känner en inre harmoni har heller ett behov av att visa upp den.. Bakom alla leenden och lyckliga texter på facebook och instagram döljer det sej ofta en mörk baksida.. Men den visar man inte upp, för som ja skrev ovan, människor gottar sej åt andras olycka och dessutom finns de ju även en del som är i sånt behov av bekräftelse att de aldrig visar sina sprickor.. 
 
Man kan sitta och tycka synd om sej själv för livet ibland är så förbannat orättvist, men varenda gång det händer kan ja känna att ja inte har den rättigheten.. ja har ingen rättighet att klaga eller tycka saker är jobbigt, ja har ingen rätt att må dåligt över saker i mitt liv och jag har definitivt ingen rätt att söka empati för det.. Vem är jag å klaga när jag har så mkt att vara tacksam över? Men så kommer man till den punkt då man inte orkar eller har lust att bita ihop och skälla på sej själv för att man känner saker..
 
Ja tycker inte om att känna saker egentligen och ja är försiktig mä det.. Släppa folk inpå livet är det nog många som är försiktiga med, och ibland kan ja känna mej så extrem.. Mitt skal går nästan att ta på och jag kan komma på mej själv sitta och välja ord, välja meningar och uttryck för att vara på ett visst sätt.. Känner du mej på riktigt eller känner du den jag vill att du ska känna? Låter helt insane, men man kan alltid välja vilka personer som ska släppas in och vilka som ska hållas utanför.. Men hur blir man så? 
 
Jag kan börja mä å erkänna att jag (trots min extremt höga intelligens :P) är otroligt naiv och godtrogen.. Som ovan, människor som inte ens kan stå för att de finns i min närhet men ändå låter jag dem vara kvar.. Ja har en tendens att tänka bra om folk och tro det bästa om dem.. Ja förväntar mej samma ärlighet från dem som de får av mej, jag förväntar mej lojalitet och empati, samt att ja förväntar mej att de ja säger stannar hos den personen som får höra det.. Jag har släppt in personer som jag tror så gott om och som jag blint förväntat mej ska behandla mej väl.. They never do.. Å ändå har jag så lätt att förlåta, misstag efter misstag, å ja finns som kvar där.. Alltid lika snäll, alltid lika öppen och alltid alltid lika naiv.. 
 
Vad har jag då lärt mej av mina 29 år som en fullkomligt blåögd individ? Uppenbarligen ingenting eftersom historien ständigt upprepar sej.. Näe, men det byggs upp en bitterhet inom en (en riktig, inte den som vanligen figurerar här).. Man tappar hoppet och man börjar se på sej själv som de här människorna som ständigt gjort en besviken uppenbarligen ser på en.. Man bestämmer sej för att aldrig utsätta sej själv för vissa saker och man bestämmer sej själv för att ge upp.. Visst, ja kan ha haft en jävla otur i livet som gjort att det blivit såhär, eller så har jag bara mej själv å skylla som tillåtit mej bli behandlad på ett visst sätt om å om igen? Har inget svar på dä.. Historien tenderas dock att upperepa sej, lite mer sällan nu för tiden bara.. Så något har man uppenbarligen lärt sej genom åren även om man inte direkt kan se det som något positivt..
 
Varför skriver jag då detta hemska och bittra inlägg helt plötsligt för? Jag är ju inte dummare än att jag förstår att de som har någon som helst insyn i mitt liv direkt kommer räkna ut vad jag menar trots en del kryptik.. Jag vet ärligt inte varför ja skriver om de, ja kom bara på det medan ja satt här för mej själv å kände mej jävligt illa till mods.. Ni vet när ngt händer och det kryter sej i magen, som en bekant, olustig, molnande värk inuti som är omöjlig att få bort.. Den kommer då man inser saker, upptäcker saker eller ja, när ngt gör riktigt jävla ont.. På utsidan syns dock inget och skulle ja inte pladdra helt öppet om de nu så skulle det passera obemärkt förbi för alla.. Förutom jag själv då obviously.. 
 
Nu i slutet på november så har jag och kiwan bott ensamma i sammanlagt tre år.. Det är en väldigt lång tid och ja kan faktiskt förstå varför människor i min närhet om och om igen frågar varför ja inte träffar ngn.. Som om det är ngt extremt konstigt att ja fortf är själv (det kanske det är?).. Jag är ju tydligen såå snygg, smart, snäll, kan baka, kan köra mc, gillar bilar, är självständig, social, trevlig, utåtriktad och målmedveten, träningstokig, omtänksam och lojal, så det borde ju va jääääättelätt.. I andras ögon uppenbarligen.. De som sagt alla de här fina sakerna om mej och de som tycker att ja är fantastisk.. Men i mina ögon är jag inte ett dugg mer än hur jag låtit andra behandla och värdera mej.. Är någon dä egentligen? Krasst kan man säga att jag inte är det minsta stark som person, jag är snarare cynisk och bitter, instängd kall och hård.. Oförmögen att känna förhoppningar inför framtiden och oförmögen att ge mej själv cred för de eventuella framsteg ja gör på vägen.. Livet är i mina ögon inte alls lätt, de är inga rosa jävla moln och saker är inte skimrande och fantastiska.. Jag är realist i att jag heller inte förväntar mej ngt annat än det som är precis i detta nu.. 
 
I morron kommer inläggen vara precis som vanligt, som om detta aldrig hänt.. Men ändå kommer det finnas kvar som en påminnelse om det mänskliga som faktiskt finns bakom en massa ironiska och bitterljuva ord.. Alla erfarenheter och de lärdomar de gett är inte alltid bra.. De enda man kan försöka lova sej själv är att aldrig utsätta sej för det igen.. Man måste våga för att vinna heter det ju.. Men de som säger så har aldrig upplevt hur det är att förlora på riktigt....
 
Tack å hej!