Imorse, typ klockan fem eller så, då valde den lilla tyrannen att vakna. Döden för min sömn (ickesömn) obviously, men va ju inte skittrevligt för herr sambo heller som ska kliva upp 45 min senare. Vi försökte faktiskt ligga kvar en stund för det fanns ju ändå en svag förhoppning om att kanske just denna dag så somnar han om. Kanske?.. not. 


Halv sex klev herrn upp med barnet för den vanliga blöjbytet-stoppa i mat-kanske somnar om-proceduren, för att sedan fara på jobbet. Så vi låg där i sängen jag och Morrison, den ena rättså mycket tröttare än den andra. Jag lämnar det till er att lista ut vem som kände vad..... Förutom det faktum att jag kände mig som 100 år när ja släpa mig upp så späder Facebook på den känslan lite extra i vanlig ordning. Aldrig får man vara ful ifred

Sju år sedan idag, alltså 25 oskyldiga ovetande åt satt man där med sitt fabulösa långa hår, sin 25-årskropp och den telefon som va modern på den tiden? Där satt jag, precis i den ålder som pappan till min son nu innehar. Det är tur han är mer mogen än vad jag var då, annars hade detta aldrig gått 😂 Och efter denna påminnelse om mitt forna jag försvann harmonin i att ha en fuldag hemma och jag blev tvungen att iaf försöka, ett tappert försök även, att styra upp mig själv. Om mindre än en månad fyller man 32... Är det vad som kallas vuxen eller? 

Vet ni vad som kommer med åldern förresten? Eller rättare sagt vad som försvinner? Jo, ansiktsfett. Man har ett runt och fylligt ansikte när man är ung, men sedan urholkas detta (hamnar väl på andra ställen måhända?) och ansiktet magrar av. I övrigt försöker jag embraca åldrandet för det innebär ett rikare förråd av minnen, erfarenheter, lärdomar, upplevelser, med- och motgångar och en viss dos ödmjukhet inför livet och dess värde. Är det vad man kallar för "att åldras med värdighet"? Alltså när allt det man varit med om i livet speglas i ens utseende och sätt att vara? Jag tänker att man blir bättre som person ju äldre man blir, eftersom mycket av ungdomens naivitet, egoism och centrerade världsbild försvinner med åren som går. 


Sedan är det ju effekten på ens person när man får barn. Inte alla väljer att skaffa dem och det är ju helt individuellt (har varit på båda sidor). Däremot så är det en fin känsla i själen när fokus flyttas till någon annan än sig själv, och det är något man aldrig riktigt kan förstå förrän man står där med barn. Mår Morris bra infinner sig ett grundläggande lugn inom mig, och trots att mitt eget liv kan vara krävande och omvälvande ibland, så är ändå fokus på att Morris är sitt välmående jag och då är det aldrig något runt omkring som kan ta bort den fina känslan.


Tycker om hur livet blivit, trots att det inte blev som jag trodde jag ville att det skulle bli. Märkligt... 

Igår låg jag vaken till långt efter två på natten och idag ligger jag i sången 21.00 sharp! Man måste när man inte sover normalt. Har tom korkat upp en flaska vinglögg och tagit mig en mugg (mer för att det är gott än för att de ska verka för sömnen), och förhoppningsvis gör den festliga värmen som spridit sig i kroppen mig dödstrött. Gör den inte det, har det iaf bidragit till julstämning deluxe såhär i mitten på augusti. Glögg är ju livets dryck! Bara för glöggen så skulle ja lätt kunna ha december nu. Förutom att man inte kan köra sin lilla Triumph i december. Aaaah, dessa livsdilemman.

Även om de kanske inte är säsong just nu så kan jag verkligen rekommendera denna glögg till sedan. Riktigt riktigt god!! Precis så gott som kaffet smakat idag efter att jag somna någon gång där mellan två-tre, Edlunds lur ringde för nån jourgrej strax efter fem och Morrisens start av denna dag var ett faktum. Döden kändes riktigt nära då

Japp.. Vad har vi gjort idag då förutom att ja hinkat i mig kaffe? Vart ute på promenad, bajsat fyra ggr (läs Morris), vart på Birsta utan att handla ett dugg förutom en kopp kaffe och sedan hemma för att laga mat och dricka glöggen då. Ja, men innan ja avslutar måste ja lägga upp nå Morrisbilder bara för han är det finaste som finns i världen 

20 augusti 2017

En tankeställare

Allmänt

Glömt bort att blogga idag så passar på nu, sent på kvällen, när resten av familjen sover och jag mest bara ligger och glor i mörkret. Precis som vanligt skulle man väl kunna säga, för det är ju inte första gången jag ligger här för mig själv, den enda som är vaken. 


Varför är ja vaken just denna natt då? Mycket i huvet såklart, som jag alltid har på kvällarna. Däremot så slöskrollade jag på instagram förut och kom som av en slump över en användare som var pappa till en sjuk son. Sjukdomen är en sådan där ovanlig variant som innebär att hans son åldras tio gånger fortare än en vanlig människa, vilket då innebär att när han fyller 10 är hans lilla kropp som 100. När jag läste de fantastiska ord han skrivit om sin son till alla fantastiska bilder på honom blev jag helt knäckt. Livet är så förbannat orättvist!!! 

Jag kände mig så vek så jag blev tvungen att stänga appen och lägga ifrån mig telefonen. Klarade helt enkelt inte av att se bilderna längre, och det känns ju om nästan värre! Det är inte jag som går igenom detta fruktansvärda, men ändå kan jag inte hantera att det drabbar någon annan. Så nu ligger jag här med dåligt samvete över att jag inte ens klarar av att läsa om något verkligt bara för att det är så otroligt sorgligt, samtidigt som hjärtat brister för den här lille pojken. 

Nu vet jag inte riktigt vad jag vill ha sagt med detta, men jag vill ändå skriva av mig. Är så förbannad över livets orättvisor, förbannad för att hemska saker händer med oskyldiga barn, förbannad över att vissa måste kämpa för sitt liv medan andra slösar bort sina, förbannad över hur mycket jäkla tid vi lägger på banala saker när ingenting är värt ett jävla dugg om man inte har kvar de man älskar. Blir besviken på mig själv när jag glömmer bort det som är viktigt på riktigt och när livet rullar på utan att jag stannar upp och reflekterar över det. Glömmer bort att känna tacksamhet för varje dag jag får finnas, för varje dag jag får se min friska son växa, för allt jag har som inte är materiellt. Besviken över mig själv när jag gnäller på obetydliga saker, när jag bryr mig för mycket om hur jag ser ut, hur lägenheten ser ut, hur livet ser ut. När jag konsumerar saker jag tycker jag behöver men som är totalt överflödiga, när jag nekar mig själv saker för att jag inte anser mig gjort mig förtjänt av dem, eller då jag tycker livet är så jobbigt och orättvist.. Morris kropp åldras inte tio gånger så fort som normalt, Morris är (så vitt vi vet) frisk, så VAD i mitt liv är jobbigt och orättvist när jag faktiskt är så oroligt priviligerad som har ett friskt barn och en frisk familj? Jag ska vara tacksam, för utan dem finns det inget liv kvar att leva.